100
hjärtan och våra själviska och osjälviska önskningar voro bisaker och nådde liksom icke fram till det rum, där avgörandet skedde.
En var honom närmare än vi andra dessa dagar, och det var Eva. Han sade ju ingenting, om icke möjligen till henne, men det förstod man av hans sätt att se på henne, hängivet som på en undergörande madonna, att han trodde hon hade makt att göra honom frisk.
Ack, gossen dessa dagar med sitt ljusa, nakna ansikte, sin väntan, sitt spända leende, sin säkerhet och osäkerhet och sitt ständiga visslande. Eftersom han var ett stycke läkare, borde han icke ha trott på madonnor och icke heller på underverk. Men han hade lidit alldeles tillräckligt för att tro på vad som helst, som gav lindring eller hopp. Och han fann väl någon form för sin tro och kallade den vetenskap.
Ingen av oss andra hade orkat, velat eller kunnat fatta vad det betytt för honom att få avbryta sina studier och gå sysslolös här i hemmet, bärande ständigt inom sig de två jagen, som kluvit hans friska jag itu. Dessa två jag, som icke kunnat se varandra och icke byta ord, som två resande som färdas samman i mörkret. Naturligtvis hade heller ingen mätt hans sorg över att bli stäckt i sin unga bana och förlora sin dyra tid, ingen nått botten av hans fruktan och skräck, då det kom över honom misstanken, att det var ute med honom för alltid — redan!
