Hoppa till innehållet

Sida:Den namnlösa.djvu/110

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

103

detta arma hus fått ro. Men när han kommit hem, då började den gamla vandra kring i huset.

Även hon kände att något skett, att en hemlighet låg i luften, att något ytterligare skulle hända. Eva var nere vid bordet, Eva gick ut och gick med Georg, hon ville fånga honom, hon hade redan gjort det. Han visslade ju jämt, som en stare om våren.

Alla dessa tecken tydde hon så, som det låg närmast till hands för henne. Om mig trodde hon förstås att jag spelade rollen av kopplerska och tänkte överlämna de unga åt varandra om natten. Det var rent underbart hur hon med sina år kunde försaka sömn och vila för att ertappa och hindra dem. Där jag låg i min säng utanför Evas rum, hörde jag henne gång på gång under natten tassa och knarra utanför, ja jag inbillade mig åtminstone, att jag hörde hennes andedräkt, när hon lade örat mot min dörr. Därpå knarrade trappan under hennes steg, då gick hon ner till sin kammare igen — hon bodde i jungfrukammaren — men jag hann aldrig somna, förrän hon kom igen. Hon ville väl ge oss den föreställningen, att vi voro bevakade och aldrig hunde vara ostörda, och nog hade jag den åt­minstone. En natt steg jag upp fram emot mor­gonen, gick ut till henne och frågade vad hon menade. Dörren mellan mitt rum och Evas stod öppen, jag lät henne komma in och se Eva i sin säng. Men nu var hon rädd och vidhöll