Sida:Den namnlösa.djvu/109

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

102

Av oss allesammans var väl Niklas den som minst eller alls icke sökte sitt i detta. Jag tror åtminstone icke, att han hade tanke för hur hans eget öde skulle påverkas av herr doktorns. Där­emot var han säker och viss på, att han kunde genom Gud påverka herr doktorns. Om inte all­ting varit så sällsamt denna vecka, skulle man väl blivit än mer häpen än man blev över att ständigt snava över Niklas’ ben, när han låg och bad för Georg hur och var det föll sig, mot en stol, mot diskbänken, mot en utdragen byrå­låda, i förmaket med sopborsten mellan sina hän­der eller i vedkontoret. Överallt såg man hans breda rygg, hans vita sockor med svarta tyg­hälar och hans svarta, blänkande peruk. Första gången höll jag verkligen på att få slag, då jag kom i skymningen för att hämta ved och for framstupa över Niklas.

En afton sade Elias vid aftonbönen: — Låt oss be, att Gud hör Niklas’ böner.

Jag frågade honom sedan: — Vet du vad det är Niklas ber för?

— Nej, sade han, men ändå.

Under dessa dagar tog Georg för vana att ge sig ut vid elvatiden på natten och vandra omkring i beckmörkret omkring en timme. Han härdade kanske inte ut annars, men vi andra visste knappt, hur vi skulle härda ut detta. Och dock hade det väl gått an att ligga och vänta på att han skulle komma hem lyckligt om natten, om blott sedan