Sida:Den namnlösa.djvu/115

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

108

Elias ser på henne: — Det hör väl inte hit. Din son dog ju, Helena.

— Ja, men varför har vi inte många barn, friska barn, varför har jag inte döttrar som trö­star mig?

— Å, du tänker då alltid på dig, Helena!

— Du svarar inte, men du vill inte säga hur det var. Därför att du inte ville var det, därför att du inte ville vara min man. Därför är han din enda son, den stackars gossen, ja. Men så svara mig då, varför du övergav mig, jag vill veta det nu i dag, genast. Det är väl inte för tidigt, jag har undrat i alla år.

Georg går fortfarande fram och åter konver­serande på golvet. Föräldrarnas mellanhavande märker han inte. Se så det rinner av dina kjolar, och så du smörjer ner mammas golv, säger han.

— Kom, Eva, ber jag, släpp Eva, Georg, du har nog med en dam.

Under tiden hör jag Helena: — Varmed miss­hagade jag dig? Älskade jag dig inte? Eller var jag dig inte trogen och hade jag något annat intresse än att göra din vilja? Du kunde haft många barn, nu har du bara ett och ser själv. Vi har länge dolt det för dig. Men varför ska inte också du få tåla? Därpå skyndar hon ut ur rummet och stänger vardagsrumsdörren efter sig. Elias följer icke efter henne. Han kommer fram till mig: — Kanske du har något förnuft i behåll, vad betyder detta?