109
Jag har just fångat upp den maktlösa Eva i mina armar.
— Vad skall vi göra? frågar Elias. Så säg då någonting!
Niklas är den ende som vet råd. — Det vore bra, om kyrkoherden ville ta upp fröken Eva, säger han, det är mycket viktigt. Så går han och öppnar dörren för de båda. Till mig säger han: Säg, sitter frun därinne i samma stol hon hade, då anfallet börja? Jag nickar, och går självmant in och sätter mig noggrant i samma ställning som den jag hade, då den otäcka kvinnan kom. Det börjar nämligen gå upp för mig, vad det är Niklas vill. Strax därpå kommer Niklas in med Georg: Sätt se här, herr doktorn, säger han, så är han redigt bra. Sitt stilla så sa ja gå ette gamlan, då lär allt fröken Sau ge se å. Och han lockas med Georg, så att han får ner honom i stolen, där han förut satt. Han har sjunkit ihop, darrar våldsamt, och alla tecken tyda på att anfallet är på upphällningen. Niklas stänger varsamt dörren om oss. Jag läser min tidning, Helena stoppar sin strumpa. Vi se icke på honom, vi sitta fördjupade var i sin sysselsättning. Klockan tickar, lampan sjunger, frid tyckes vila över det trevna rummet.
…och laga mina byxor?
— Så gärna Georg, om du låter Niklas ta ner dem åt mig i kväll. Jag förstår att Helena hyser en moders kärlek till Georg, den förutan hade
