SJÄTTE KAPITLET.
visar sig maktlös
Den natten mot söndagen var huset stilla. När klockan närmade sig elva, lyssnade jag spänt efter Georg men han företog icke någon vandring denna natt. Trappan knarrade icke heller under gamla fruns steg, hon vågade sig icke fram. Hur många av oss, som lågo med vakna ögon i mörkret, kunde jag endast gissa, det hördes inte.
Hur litet mod och hur litet tålamod, tänkte jag, där jag låg, man behöver för att leva, då man har slutet så inom synhåll, som jag under dessa månader trott mig ha det. Man blir modig och uppriktig som en konung, man njuter en kort och hemlig suverän makt, man gör sådana saker som att ta upp en sjuk människa ur diket och föra den med sig, och omgivningen böjer sig kanske utan att veta vad den böjer sig för.
När jag trodde jag snart skulle dö, då hade jag mod att leva, nu hade allting på några timmar förvandlats, och jag kände mig feg och rädd. Så som jag gått an här i huset och så som jag tagit ton mot Elias och retat gamla frun till
8 — Wägner, Den namlösa.
