114
min fiende, så kanske jag inte får vara kvar, tänkte jag. Men vart ska jag då ta vägen? Och om jag får stanna, hur ska jag våga ta itu med härvan här? Vad skulle nu ske? Hur skulle dessa människor kunna mötas på morgonen? Hur Georg och Eva och hur Elias och Helena, de två makarna, som efter så många år blivit ställda ansikte mot ansikte?
Hittills hade händelserna följt varandra snabbt och oavbrutet. Jag hade inbillat mig att jag på något hemligt vis drog dem med sig på det sista strida stycket av min levnads flod.
Men jag hade glömt, att det är emot naturens vanor, att floden rinner stritt den sista biten av vägen. Och nu försökte jag att fatta, vad det ville säga att i stället för ett brått slut ha långa, tröga, grumliga år framför mig.
Men jag orkade just inte fatta någonting. Sedan spänningen var brusten, som haft sitt grepp över oss alla, kom tröttheten. Vi hade ingenting att vänta mer.
Jag försökte kämpa emot denna farliga och förledande trötthet, försökte i stunder av vaka mellan några minuters orolig sömn räkna ut åtminstone så mycket som vad skall jag säga och göra i morgon ? Det… blir… väl nödvändigt… att… tala med Elias. Han får lov att sättas in i sammanhanget…
