Hoppa till innehållet

Sida:Den namnlösa.djvu/125

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

118

Därav kunde jag förstå, att hon ämnade tala sanning, som elden. Hon ämnade tala sanning om sig själv. Om hon tänkt ljuga sig fram över de svåra ställena, då hade det väl varit en smal sak att börja. Men den möjligheten hade hon tydligen visat ifrån sig.

— Om detta inte hänt i eftermiddag, sade hon slutligen med en djup suck, så hade du fått sova.

— Man kan inte alltid få sova.

— För då hade jag inte behövt plåga dig med det, som du nu ska få lov att höra. Om det hade gått så som vi hoppades, för du har väl förstått, sade hon vemodigt, att vi hoppades, att jag gjort honom bra? och du sen kommit att fråga mig efter mitt liv, hade jag sagt: ack, det har inte varit någe särskilt. För allt skulle ha varit glömt. Men ingenting försvinner, och ingenting ändrar sig. Nu begriper jag inte, att jag vaknade i morse och tänkte: jag har räddat en människa. Var det inte synd om honom? Skall jag nu aldrig, aldrig bli kvitt minnet av den där pro­menaden på golvet? Men så säg mig då, vad det är som kommer över honom, och säg om ingenting ändå kan rädda honom.

— Kanske är det i alla fall du som kan, sade jag lugnande. Vi har ännu inte sett hur det går. Det som var barnsligt av er båda var naturligtvis det, att ni trodde ni rått på den onda kvinnan bara med ett enda ord. Så fort viker det onda väl aldrig. Det skall mod och tålamod och kärlek