119
och återigen mod och tålamod och kärlek till för det.
Detta sade jag Eva klockan tre på natten, men jag trodde icke mycket på det själv. Och inte heller hon. — Nej, nej, värjde hon sig med en suck. Det hela var bara en egenkär inbillning av mig. Jag förstår ju nu mycket väl, att det bara var en slump förra gången, att han vaknade, då jag rörde vid honom. Någon gång skulle han ju vakna. Vad jag ångrar så bittert nu, är att jag genast berättade för honom om detta falska underverk. Så narrade jag honom att hoppas och att tro på mig. För det gjorde han. Att jag var så barnslig är kanske mindre underligt, men han, en läkare? Stackare, med sin vattenkanna. Tror du han slår om och hatar mig nu?
Jag lugnade henne så gott jag kunde, nej, nej, han hade talat i sin vänliga ton om henne, endast så sorgsen.
Hon talade hela tiden runt ikring det hon ville säga. Vet du, jag tror den där människan finns, sade hon.
— Ja, i Tyskland.
— Nej, här, att hon är verklig, fast vi inte ser henne. Hur kan man hitta på något sånt, som att floret färgar av sig i ansiktet, om man inte ser det?
— Han kan ju ha sett det nån gång, sade jag. Därpå blev det alldeles tyst. Jag vet mig knappt
