Sida:Den namnlösa.djvu/127

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

120

ha uthärdat så lång tystnad mitt i ett brinnande samtal.

Så kom det äntligen: — Jag drömde något i natt, som jag har drömt förr, två gånger förr har jag drömt detsamma. Kanske också det har varit verkligt på samma sätt som hennes smutsiga ansikte.

Åter tystnad. Jag väntade. Den som ändå hade haft en kopp kaffe.

— Jo, sade hon, jag drömde att jag var en orm, som krälade på sin buk i stoftet. Men jag hade en människas huvud. Det var för resten mitt eget huvud, om du vill veta detaljer. Hela tiden försökte jag hålla det högt, så att jag inte skulle bli för smutsig och nerstänkt i ansiktet. Men för­sök att tänka dig att vara så nära jorden med sin mun och sina ögon. En riktig orm avskyr inte att kräla på marken, men jag var så olycklig, jag försökte resa mig, men det var ju löjligt och gick förstås inte. Jag var ju sån. Men hur har jag blivit sån, tänkte jag. Om jag ändå kunde minnas? Och varför fick jag inte med en gång ett platt och slemmigt huvud som de andra. Då hade jag ju gärna kunnat vara orm, men nu väcker jag ett sådant uppseende med mitt färgade hår och människoansikte. Jag var alldeles förfärad att någon skulle se mig. Då jag hörde steg, skyndade jag mig att krypa undan. Men vart jag än slingrade i väg, så flydde stenar och buskar och alla slags gömslen för mig, och alla hål