125
Annars kanske jag inte suttit här sjuk och hemlighållen i denna öde prästgård. Ja, jag reste ensam i väg till en badort. Förbannad vare den orten och hela kusten, utbrast hon plötsligt så högt, att jag måste lägga handen över hennes mun, för Georgs skull.
— Jag kan aldrig se havet mer, jag kan inte höra dyningar. Ett par läkare har tvingat mig till kusten för att övervinna detta. Sådant roar läkare, ack, du vet inte vad läkare har för olika slags nöjen under utövandet av sitt välsignelsebringande kall.
— Du avskyr läkare?
— Ja, det gör jag, sade Eva hetsigt. Men säg nu inte: du avskyr läkare, som om det vore ett sjukligt fenomen. Det har de sagt mig att det är, ett vanligt sådant till och med, men jag är inte tokig, och jag vet, att det vore först riktigt sjukligt, om jag inte hatade dem. Det är min plikt.
Hon hade börjat bli het nu, hon som alltid frös. Jag förstod, att vi nu voro nära det, som hände.
— En natt…
Tick, tack, sade klockan, brasan grånade, rummet mörknade.
— En natt blev jag tagen där av en man. Förstår du mig riktigt?
— Jag förstår dig riktigt.
— Av en herre, som jag träffat helt flyktigt
