126
vid stranden och sett i matsalen tre gånger om dagen. Jag var just inte samman med någon, vi skrev bara brev till varandra, jag och min fästman: Längtar du efter mig? — Ja, jag längtar. — Ville du komma till mig i natt om du kunde? och så.
En afton fick vi händelsevis sällskap några varv nere vid hamnen, han bara hann upp mig och gick med. Det började bli rätt tomt vid badorten nu, säsongen var över. Det var en mild och härlig kväll, vi stannade ute tills det mörknade. Han tog min arm, snart kysste han mig. Jag hade alldeles glömt bort, att ingen skulle få det… Han sade: barn (ja så hädade han, att han kallade mig barn, han som själv, enligt vad jag tror, var gift och hade egna barn), barn, vad ni längtar efter en man! Vad är ni för en underlig liten varelse på min väg? Är ni verkligen en svenska, är ni en familjeflicka? Ja, det sade jag honom att jag var, och att min bror var major. Han sade, att det gjorde detsamma, han misstog sig ändå inte, han kände ju hur jag var vild och sjuk av denna längtan. Han frågade mig utan vidare längst bort på hamnarmen, om jag själv kände till vad det var jag längtade efter. Jag sade: att ni inte skäms. Han sade: alltså inte, då måtte någon ha hetsat upp er till det yttersta och sänt bort er. Jag minns, att jag tänkte: han har rätt. Och i och med detsamma beslöt jag att resa hem till den
