128
Jag sade: — Vad kan en brottslig handling, begången emot en, göra att man avskyr sig själv? Kan det nå ens innersta? Vad är ens kropp, sade jag med en suverän gest, som jag efteråt minns med ett löje, en tillfällighet bara. Ty du menar väl inte, viskade jag, lutad över henne, att någon man i världen kan ta eller ge dig igen din ära?
— Nej, nej, sade hon, det var jag själv som gjorde. Jag ser att jag i alla fall måste säga dig allt. Men hur skall det gå till? Till ingen har jag sagt det. Ja, ser du, ser du, jag grät, jag bad, jag ropade, jag krängde för att komma loss. Men då han icke släppte mig … till slut … upphörde jag att göra motstånd.
Ser du, det var därför jag lät kalla mig sköka av gamlan. Hon är inte så dum. Jag har sagt det så ofta till mig själv. Men kanske inte riktigt bara därför, om jag ska vara ärlig. Vad säger du nu?
Jag smekte hennes kind, den var alldeles våt. Hur skall jag kunna hjälpa henne så, att hon får något igen för plågan att tala, tänkte jag. Men jag kände mig så maktlös, så rådvill, och allt vad jag kunde säga lät så dumt, nådde icke, gled förbi. Till slut försökte jag tafatt:
— Men den, som upphörde att stå emot, var dock icke du.
Hon klappade mig litet på handen. — Tack, för att du är snäll och inte tar vid dig och bjuder till.
