129
Men det var ändå jag. Inte kan jag förneka och ta avstånd från min kropp, det skulle då inte passa mig.
Jag sade: — Förlåt den.
Eva: Det är omöjligt, eftersom den är jag själv. Inte kan huvudet förlåta lemmarna? Det är bara förvirrande att tala som vi vore två. Vi är inte två. Vi är ett. Oupplösligt och fullt ofrånkomligt. Det är en som njuter livet, en som är sjuk och en som går i graven. Och det sista är för resten skönt att veta.
Jag: Det föreföll likväl nyss, då du berättade din dröm, som om du sett det annorlunda.
Eva: Det är svårt att alltid vara riktigt konsekvent. Man vill ju gärna dela upp sig för att rädda något, som inte är nedsmutsat. Men vad drömmen angår. Om jag också drömde, att jag hade ett mänskligt huvud, till den där kroppen, som krälade sig fram på jorden, så var vi nog ett ändå och följdes åt. Man kan inte dela på sig, man får stå för allt som sker. Så länge man lever förstås. Döden utplånar all orenlighet. Jag ska brännas. Ja, nu ska du höra slutet, hur jag fått stå för det, så långt. Det sista jag hörde av mannen var: förlåt mig, om jag förstört ert liv. Han visste det. Nästa morgon reste jag från badorten, som jag tänkt, tidigt, med en båt. På den båten var inte du. Jag fullföljde min plan att fara till Stockholm och därifrån telegraferade jag till honom, jag skulle gifta mig med, att
9. — Wägner, Den namnlösa.
