131
Jag ville inte någon skulle veta hurdan jag var. Det är först nu, då jag snart alls icke är mer, som även den förskräckelsen, att någon skulle veta, har gett sig så pass att jag kan tala med dig. Hur tror du det gått, om jag den gången sagt allt? Han hade förstås gått ifrån mig ändå, så det kunde ju vara detsamma så långt. Hur jag än gjort, tror du inte det, så hade det varit förbi. Ja, där har du alltså historien.
— Därmed var den väl inte slut?
— Jo, ser du det var den. Såna historier tar alltid slut i och med att fästmannen säger sitt sista ord och reser. Vad skall hända sen? Man tiger, man är dödsstilla för att ingen skall märka en. Man vet, att mötte man mannen på en gata, måste man hälsa korrekt. Därför försvinner man, om man nu har så att man kan, och jag hade gudskelov så mycket pengar att jag kunde uppehålla mig utomlands. Har du läst i tidningarna om historierna vid Rhen? När folk börjar gå till grunden, så hittar de inte så många säkra fall, som de trott. Vad som förvånar mig är, att de hittar ett enda. Om man förde fram den mannen till mig på min dödsbädd skulle jag säga: jag har inte nöjet av min herres bekantskap. Ja, om man frestade mig med att få honom hängd, ifall jag angav honom, skulle jag inte falla för frestelsen, fast den vore stor. Av en händelse vet jag, att min bror blev bekant med honom. Jag såg dem tillsammans avfilmade på ett flyg-
