Sida:Den namnlösa.djvu/139

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

132

fält, en gång jag satt på bio. Ja, sådant måste ske, det kan inte hjälpas.

— Jag tror inte du orkar mer, sade jag. Om din historia är slut, så låt oss sova.

— Nej, sade hon lite hett, du får inte sova än. Om jag inte talar om allt nu, så blir det aldrig. Jag blev alltså sjuk, precis så, som man anser så onaturligt, då man läser om det i böcker. Jag tynade bort, det är inte så romantiskt som man tror. En vacker dag kunde jag inte stiga upp, och då låg jag i en håla i Italien. Det var första gången min bror fick komma och föra mig till ett sanatorium, så han tog det riktigt högtid­ligt och var förfärligt snäll, måste jag säga. Sen har han ju hunnit att tröttna, förklarligt nog.

— Och det var när?

— Strax innan Italien kom med i kriget. En fyra, fem år sen. Jag minns inte så noga, sen flyter det ihop, för sen har det bara varit sjuk­dom. Med små förbättringar ibland, har det oav­brutet gått nerför med mig. Som jag velat ha det. Det är bara i sista backen man börjar bli lite rädd, men nu är det så dags. Hur länge det ska fortsätta så här, vet jag inte.

Det är möjligt att hon väntat att jag skulle säga något uppmuntrande, en lögn. Kanske vill de det alltid, de som talar med likgiltighet och vårdslöshet om sin död. Men jag förstod det inte då, ty hennes tonfall var så äkta, och i detta