Sida:Den namnlösa.djvu/140

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

133

ögonblick trodde jag alldeles säkert på Georgs dom: mjältsjuka, dödlig.

Brasan var fullkomligt utbrunnen, vi sågo varandra alls icke mer. Jag var så förbi, att jag bara tänkte: måtte hon släppa min hand. I mor­gon ska jag vara dubbelt så snäll, om jag får sova nu.

Men hon höll min hand fast, och jag försökte vara mycket stilla och vänta tåligt. Jag var icke sömnig mer, ty till den grad förhärdad är jag ej, men min rygg värkte.

— I alla fall, så har jag hämnats, sade hon till sist.

— Jag tyckte du sade nyss, att det var omöjligt.

— Å, jag menar inte på honom. Nej, på mig själv. Jag har skänkt bort mig, som det heter, än till en än till en annan jag mött och tyckte litet om på ett sanatorium. Det är mig alltid en gåta, som jag brukade förelägga dem, men de aldrig kunde svara på, hur de ögonblickligen visste, hur ringa jag aktade mig. De kunde inte säga, att det var mitt sätt, ty jag har ett mycket mera städat sätt än flertalet flickor, som är ute och bär sig åt som nöt för resten. Men det hjälpte inte, de förstod det genast, de gick rakt på mig.

— För att du är vacker?

— Jag, vacker? Och om jag vore, så är det ingen förklaring. Det är med de vackra som med