135
att det inte var rätta ordet att säga just nu:
— Är inte självaktning värd en del uppoffring?
Eva: Hur kunde jag ha någon självaktning, den var ju tagen med våld?
Jag: Kanske har du sagt dig detta, därför att därmed så slapp du avstå från dina fattiga fröjder?
Eva: Se, du är en så rar människa och förstår ändå inte. Ingen, ingen tycks kunna förstå. Om du levat med detta förakt för dig själv, så skulle du vetat, att man gärna går genom elden för att återfå sin självaktning; om det bara är det som behövs. Men jag kunde ju inte göra om intet det som en gång hade skett. Om jag ville glömma det, då var ju min kropp där, alltid. Det är alldeles sant, att jag kunde ju ha dött, jag tänkte på det många gånger. Men jag fann aldrig en sjö, som jag vågade gå i. Om man räknar noga, så är det ju ändå det jag gör, dör nämligen.
— Om någon hade älskat dig, sade jag.
— Ja, men ingen har älskat mig, de har alla föraktat mig, läkare, älskare. Alltid. Har du märkt vilken trolldom det ligger i andras omdöme om en. Behandlas du som en hund blir du en hund. Som en sköka så blir du en. Tigs du ihjäl så dör du. Om någon blott älskat mig så mycket, att han låtit bli mig!
Nu kunde jag ha hållit en liten föreläsning för henne och sagt henne hur hon blandat sin mora-
