136
liska svaghet med sin moraliska stränghet, sin smälek och sin stolthet till en filosofi, som passade hennes nederlag och tillät henne följa de vakna drifterna i sitt blod. Men jag kunde inte, jag skämdes, det var ju ingen hjälp att få höra detta. Och därmed skulle jag heller icke ha nått fram till själva hjärtpunkten, det kände jag. Sannerligen, det var så mörkt för mig, att jag måste ödmjuka mig och tänka: återigen har jag missförstått Guds avsikter. Jag är bara öket, på vilket den, som fallit i rövarhänder, fördes till härbärget. Men den, som skall gjuta olja och vin i såren, det är icke jag.
Ty jag hade varken olja eller vin. Var inte hennes tro egentligen också min? Tron att människan är en oupplöslig enhet, som växer och vissnar som en ört på marken. Jag reste mig mot denna lära, då den kom ur hennes mun, och underligt, ju mer hon talade, ju mindre trodde jag henne, som vore hon själv i allt sitt elände ett vittnesbörd, att hon hade orätt. Men jag hade ingen levande tro att komma med. Jag kunde mycket väl ha påvisat henne missgreppet att sluta sig så omkring detta ena minne. Jag kunde sagt: en människa, som misslyckas på en punkt, kan finna på något annat. Jag kunde sagt: man kan alltid leva, ett sår, som ingen ser, är ingen ursäkt för att ge upp livet. Ja, jag kunde ha upprepat mitt eget valspråk: man kan åtminstone vara snäll. Men fast jag
