139
denna möjlighet då, bara för att se. Jag predikar inte. Gud eller inte och räddning för en själv och eller inte, själva strävan, själva striden och den fattiga segern är väl något ändå.
Hon svarade icke, och mina ord gungade på tystnaden upp och ner som på en våg. Jag visste inte om jag gjort henne illa till slut. Men jag lösgjorde blott sakta min hand, som så många timmar hållit hennes, reste mig upp och sade: — Nu hör jag Niklas göra upp eld, klockan är alltså sex. Kanske vi kan sova nu, det brukar ibland gå bättre, om andra arbetar.
Fortfarande svarade Eva ingenting, jag gick in till mig och sträckte ut mina trötta, värkande lemmar. Jag vet inte, om det kan ha varit i drömmen, men jag tyckte mig höra därinnefrån ett svagt skratt. Och nog har jag själv en känsla av, att jag var fullt vaken, och att det var Eva som skrattade. Åt mig?
