141
Han satte sig på en stol vid kakelugnen, sedan han eldat. Jo, se, jag ville ha talt mena, innan ja ge in till herr döktorn.
— Ja, det var rätt, Niklas, sade jag lite nedlåtande.
— Ja, se jag tänkte som så, svarade han än mera nedlåtande, att två ska väl begripa lite mer än en. Och se nu är det fråga öm va jag ska sä, öm herr doktorn frågar me, ifall han hade nöt anfall i går kväll. Och jag har tänkt, att ja ska inte neka blankt, för si det varsta å allt vore fäll, öm han skulle förlora sin tillit te me.
Jag medgav, att den synpunkten var nog fullkomligt riktig. Kärleken ledde stundom Niklas förunderligen rätt.
— Utan se därför så har jag tänkt, att ja sulle sä som så, att det var ett lite, lite, obetydligt anfall han hade, som klarligen visa att hän är på väg mot hälsan ändå.
— Ja, säg han det, Niklas, ifall han tror att herr doktorn tror honom. Han är inte så dum ändå han.
— Åja, en har väl sina tanka en annan också, Det är ju att ljua förstås, och ja sulle allri ha gjort det, om det inte hade vatt det, att han hoppades så stort hela veckan. Ja ynkar han så, att ja fräja inte etter ifall ja ljuer på söndan. Men si så var det en sak, söm ja tänkte fräja henne öm, etter de gäller ett fruntimmer, så
