Hoppa till innehållet

Sida:Den namnlösa.djvu/149

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

142

hon ska väl veta. Va ska jag svara, äss han fräja, om fröken Eva var ner å såg på?

— Det gör han inte, kära Niklas, svarade jag och kunde inte låta bli att skratta lite för mig själv. Men om, så ska Niklas säga, att hon inte var nere. Däremot, allt det där som fru Ljunghed sa, Niklas, till kyrkoherden, det…

— Inte hörde ja, att frun sa någe till kyrkoherden, svarade Niklas i sitt hjärtas oupphinneliga nobless. Ja, då var det ju bra, att hon tycke som ja då, men jag hade nog gjort så ändå, avrundade han samtalet och försvann med kaffekoppen, Strax därpå hörde jag hans och Georgs röster innefrån rummet, dock så dämpade, att jag inte riskerade att bli vittne till deras samtal.

Eva var på det allra förskräckligaste humör för att hon blivit väckt. Ja hon hädade rentav den Gud, i vars tjänst vi i detta hus stego så tidigt upp även om söndagarna; söndagarna, som voro gjorda för att man skulle få sova ut. Om ni hade något igen för att ni dyrkar honom, sade hon. Men ger han er kanske hälsa, glädje eller bara så mycket som vishet? Han ger er bara på sin höjd tålamod, Tålamod, då ni lägger er och tålamod, då ni stiger upp och väcker andra.

— Dig kommer han åtminstone att ge lite ro, när de gått i kyrkan, sade jag. Niklas ska gå. Därpå somnade vi båda igen, och jag försov mig till frukosten, så att jag aldrig fick se det