145
hållit henne den livets rikedom, den kraftutveckling, de mödor och fröjder efter vilka hon längtat. Det var bådas skull, att hon kolnat och svartnat som en mila i stället för att brinna med klar låga mot höjden.
Från övre förstugan iakttog jag, hur Elias ensam gick upp till kyrkan, följd på tre stegs avstånd av Niklas. Jag stod just i begrepp att gå ner för att övertyga mig om att Helena stod vid diskbänken, då jag i trappkröken fick syn på henne. Klädd och färdig i svarta kyrkkläder, stod hon bak förstugudörren och spejade efter sin man. Ännu länge efter att han försvunnit ur hennes åsyn, blev hon stående kvar och begav sig först åstad, då han, efter hennes beräkning lika väl som min, borde vara halvvägs nere i allén. Jag såg nu henne gå med samma högresta värdighet som nyss han till kyrkan. Det skulle tagit sig bra och passande ut, om de sida vid sida kommit upp på kyrkbacken mellan det församlade kyrkfolket, som skulle häpnat och glatt sig att någon gång se dem tillsammans. Men nej, inte ens i dag skulle detta få ske att Elias kom med sin hustru upp till kyrkan. Inte ens i dag kunde hon lägga av sin bitterhet, inte ens i dag kände han det minsta behov av att ha någon vid sin sida.
Den gamla bröllopsversen, som vi brukat skoja med som barn, fick plötsligt en djup och tragisk mening, som den stackars oskicklige författaren
10. — Wägner, Den namnlösa.
