144
har jag hört en fru säga, att den har de kvar, långt efter man gett upp dem som omöjliga.
— I går, sade Helena, var mamma alldeles ifrån sig över att jag… ja du hörde. Men det hade hon inte behövt vara, för sannerligen om jag tror han hörde på.
— Gå upp i kyrkan, så får du nog veta det, sade jag. Och hör du på själv då, så kanske du får veta ett och annat. Han kan ju mycket väl säga, att du inte bryr dig om att höra på honom, när du så sällan går i Guds hus.
— Jaså, jag, hans hustru, ska behöva gå upp i kyrkan för att få höra vad han tänker? Nu tycker du, att jag är orimlig, Rakel. Du har ett så genomskinligt ansikte, så du skulle vända dig bort, då du tänker sånt som man inte bör få veta.
— Du får gärna veta det, sade jag. Jag tänker, att när du öppnade ditt hjärta för honom skulle det inte skett så. Och inte i det ögonblick, då han måste vara så upptagen av Georg, att han inte hade tid för dig. Men gå nu i kyrkan i alla fall. Om Elias är likgiltig eller ej, så kan väl du ändå behöva att gå dit och hämta tröst i gudstjänsten.
Hon svarade frankt, att den gav henne ingen tröst. Hon tycktes se på Gud med ungefär samma ögon som hon såg på sin man, skilde väl inte stort på dem. Båda hade de stängt henne inne, lockat henne i en fälla, motat henne och för-
