147
åt Eva och Georg, när de hälsade på varandra, nändes icke bevittna det. — Hur har ni sovit? — Å, tack, utmärkt, sade de båda.
Vi kröpo hop i förmaket som barn, som hålla ihop, för att de äro rädda för häxan. Och jag föreslog Georg att läsa något, för att då kunde vi få sova.
För en åskådare måste vi ha bildat en verkligt intagande grupp denna söndagsförmiddag. Där låg Eva på soffan, Georg hade plockat om henne kuddar och höljt på henne väl. Jag hade skyddat hennes ansikte mot dagern, det såg nästan barnsligt ut, och dess trötta orörlighet kunde lätt tagas för fridfullhet. Ja, ett ögonblick frågade jag mig själv, om den natt vi genomgått tillsammans varit en underlig dröm blott.
Georg var mycket stillsam, han sade just ingenfing, mot Eva visade han en ömhet, som för att gottgöra henne på något sätt att deras gemensamma förhoppningar slagit fel. Jag visste icke om han resignerat eller om han blott sköt undan allting, därför att han icke orkade tänka. Då vi bett honom läsa högt kom han med en bok, som jag väl kände, till pärmen åtminstone, den hade ärvts i familjen genom några generationer och med far kommit från Mossbäckska till Ljunghedska släkten. Det var Scrivers själaskatt, som handlar om Den Mänskliga Själens höga Wärdighet, djupa Syndafall, Bättring och Förnyelse genom Christus, andliga Lefwerne, Kors och
