149
stor barnskara, för vilken hon gjorde dryga dagsverken och nattverken med.
Som vanligt var det nu gamla frun som förde ordet, den andra hörde tåligt på och samlade i ladorna. Jag hade redan länge misstänkt, vad jag nu fick bekräftat, att detaljerna i vårt privatliv kommo ut i socknen den vägen. Vi gingo nog omkring i socknen som underliga figurer, de flesta av oss i huset. Elias var den ende, som kunde vara säker om att bli skonad därifrån. Hon rörde honom icke, därtill hade hon för mycken respekt för husets herre och Herrens tjänare. Dessutom tror jag, trots allt hon sagt mig, att hon älskade honom.
— Jaså, säger fru Pettersson verkligen det, hörde jag hennes genomträngande stämma. Jaså, te midsommar? Det blir den tionde det.
— Den elfte, rättade fru Pettersson.
— Ja, förlåt, det är då omöjligt att hålla reda på. Och den sista lilla är inte året än? Det brukar hjälpa att amma annars.
— Nej, det hjälper inte, sade fru Pettersson. Dch jag började undra, om vi skulle avbryta samtalet för att inte få veta för mycket om fru Petterssons husliga liv. Men fru Pettersson vek själv undan från ämnet och prisade vår lycka uppe i stora huset att ha det så lugnt och bra utan småbarn. Hon tyckte det var härligt att få vila öronen bara ett enda tag.
— Ja, sade gamlan, det är precis vad Helena
