151
hans far igen, David hetade han, var den berömde Vitamåsadoktorn, som bota bå kräk och folk, jaså frun kände inte honom, ja i alla fall han var go vän med gamle prosten. Och han nämnde då aldrig hans namn utan att han sa upp det där språket: »Lärarna skola lysa som himmelens sken och de, som många undervisa till rättfärdighet, som stjärnor i evighet.» Så att jag och mina syskon, sade fru Pettersson (och jag riktigt tyckte om människan i det ögonblicket), vi kan allri tänka oss prosten utan som sittande som en av stjärnorna uppå himlavalvet. När vi var barn brukte vi å fräja morfarn, vilken stjärna som var prosten.
— Nu blir det slut med vänskapen, viskade Georg till mig. Jag tystade ner honom, ty detta var verkligen för intressant att gå miste om. Gamla frun teg lite, jag förmodar hon hällde i mera kaffe.
— Ja, sade hon sen i något föraktlig ton, min man, som är död, han var ju också präst, men så sannerligen om det skulle fallit mig in att leta efter honom bland himmelens stjärnor. Men det där är nog mera bildlikt, ser fru Pettersson, och dessutom så var han bara komminister. Men vad Mossbäckarna angår, tillade hon, och hennes ton blev så insinuant, att hade jag varit fru Pettersson skulle jag ha förgåtts av nyfikenhet, så känner jag dem nog bättre än vad någon annan gör, för min släkt, den Simeliuska, har varit bekant med den släkten i väl hundra år och
