152
bott i dess annexer. Ja, ack ja, och jag vill inte förneka, att den var stor här på orten. Den är ju totalt utdöd nu. Jag minns väl vad det ansågs märkvärdigt och talades om, när min mågs mor gifte sig med bondpojken Ljunghed och fick så mycke bondsläkt. Och min man stackarn, fattig och ödmjuk som han var, han kunde inte nog glädja sig att vår Helena blev gift in i familjen.
— Var inte frun glad själv då?
— För all del, sade gamla frun, Elias är ju något enastående. Men Helena kunde ju ha sett sig om lite. Men se, i alla familjer finns ju det, som får lov att hållas tyst med. Och jag känner te allting, som måst hållas tyst i den familjen sen hundra år tillbaka.
Detta var, må man säga, en givande söndagsförmiddag för fru Pettersson. Jag övervägde, om jag borde gå ut och beröva henne nöjet, men dels hade det ju varit synd om henne, stackarn, i hennes omständigheter, dels så ville jag ha vapen mot gamla frun. Om Georg och jag buro fram detta för Elias, så borde det kanske göra någon verkan.
— Det kan väl inte ha varit så möet ändå, som måste hållas tyst i en så gudfruktig familj, sade fru Pettersson dröjande. Hon försökte dock att hålla fast vid sin barndoms illusioner.
— Nå vad säger fru Pettersson om det då, att min mor hon var läskamrat med en å gamle Moss-
