156
tro, att jag kände mig träffad över att gamla frun citerade mig, så lät jag det bero. Det var för sent nu att återkalla och ändra vad som skett, men nog ångrade jag, att jag låtit henne gå på. Var hade jag egentligen haft mitt förstånd?
Vi fingo nu emellertid höra hur den gamla besvor sin gäst att tiga med det som nu skulle komma och detta i så högtidliga och fruktansvärda ordalag att jag förstod fru Petterssons iver, då hon dyrt och girigt svor att tiga. Utan tvekan försvor hon sig på söndagsmiddagen, ty sensationslystnadens orena ande var över henne. Även jag förnam inflytandet av dess närhet.
— Jo, se det är en sak, sade gumman, som jag har funderat så mycke på, och som jag bra gärna skulle vilja veta. De har ju aldrig fått mer än ett barn, Elias och Helena, den lille som dog. Och nu har jag undrat, eftersom det var så i Mossbäckska familjen, att det ibland var lite si och så med de yngste, om det är därför Elias inte vill ha flere barn…
— Hur gör man då? frågade fru Pettersson i en ton, som skälvde av undran.
— Vet inte fru Pettersson det, frågade den gamla med ett infernaliskt tonfall. Om man har gott om utrymme kan man ju till exempel sova i varsin ända av huset.
Fru Petterssons besvikelse vid detta besked måste icke ha varit liten.
Men nu gingo Georg och jag på en gång mot
