157
dörren, jag hann dock före. Jag öppnade den just som gamla frun sade: — Den här främmande fröken, vad tycker fru Pettersson om henne?
— Å, nej se främmande, sade jag, nej sitt fru Pettersson.
Men fru Pettersson bröt hastigt upp, något röd i ansiktet och medförande, jag kunde inte hindra det, familjens inre historia. Den gamla hade icke vågat se mig i ansiktet, nu följde hon gästen över gården. Då Eva ropade på mig innefrån förmaket, och när jag kom dit in, var Georg försvunnen med Scrivers själaskatt.
Hon förklarade att hon vaknat, när vi lämnade rummet och undrade varför vi försvunnit.
— Får jag ligga kvar här, sade hon, jag ligger så gott. Men det var ju omöjligt att tillåta. I somliga hus har man det så, att man icke kan låta pengar, smycken eller kläder ligga framme. I vårt var det omöjligt att låta en sjuk ligga framme, medan man avlägsnade sig själv. Och jag måste ju ut i köket, till middagen, som jag glömt. Under tiden kunde man vara säker på, att den gamla skulle smyga sig in och så ogräs i min åker.
När jag kom ut i köket var hon där, och jag kunde inte förmå mig att se på henne som räddat mitt liv, så hemsk föreföll hon mig. Men hennes röst, då hon talade till mig, var mild och len. Hon grälade inte ens över att jag låtit det slockna i spisen. Hon bara talade och talade för att övertyga mig om att fru Pettersson fört ordet
