159
farfar och slutligen hans far. Men nu var sidan full. Boken var slutskriven.
Han såg upp på mig, med ett uttryck fullt av ungdomens hela gränslösa bitterhet, då den finner sig hejdad på den väg den ville fram.
— Jag har nog undrat, vad jag skulle ta mig till om jag med min sjukdom (det var första gången jag hörde honom antyda, att han var sjuk) inte kunde fullborda mina medicinska studier. Nu vet jag åtminstone, att man kan bli hamnbuse och litterär ryktbarhet i Stadsgården, sade han.
— Och det vågar du säga rakt i ansiktet på mig och dessa Gudsmännen, sade jag, verkligt ond.
— Ja det kan ni väl tåla att höra, sade han. Jag har just suttit och tänkt på dem. Släkten har blivit gammal, och om de följer dess öden från en annan värld så tycker de nog, att det är så gott, att den lägger sig ner och dör.
— Vad menar du med blivit gammal? frågade jag.
— Jo, att den ystar sig.
— Nu kan jag inte följa med, Georg.
— Försök, du är inte så dum faster, som du ofta ställer dig. Jag menar att i livsdugliga familjer är det väl som i mjölken: alla beståndsdelar, goda och mindre värdefulla, är blandade om var andra hos varje medlem. Men vi skiljer oss nu i helgon och kräk, och det är ett tecken på att
