158
hela tiden, medan de druckit kaffe och bara berättat om sina barn. Det var så tröttsamt så, hon skulle dröja, innan hon bad människan upp igen. Jag inföll, att det var nog bäst det, att dröja. Så försökte hon återberätta allt vad fru Pettersson skulle ha sagt och uppfann sannerligen en historia om varje barn.
Till slut blev mig detta för mycket, och jag upplyste i tämligen sträv ton, att jag hade varit inne i förmaket, och att dörren stått på glänt. Även Georg var där.
Då gled hon ut ur rummet utan ett ord vidare, försvann in till sig. Och kom inte fram förrän på kvällen.
Nu kom Helena från kyrkan, men det var mig omöjligt att läsa i hennes ansikte, huruvida hon uppievat något där och om Elias fortfarande trodde på Gud. Jag borde ju ha haft allting i ordning, bordet dukat, maten färdig att lägga upp. Men då hon såg, hur efter jag var med allting, knöt hon nästan med tillfredsställelse köksförklädet om sig och körde mig tvärt ut ur köket.
För all del, jag gick gärna, ty jag kände mig mycket olustig vid tanken på Georg och ville ha tag i honom. Han satt i sitt rum vid skrivbordet, med boken han läst ur för oss uppslagen vid titelbladet. Där hade hans förfäder skrivit sina namn, först Mossbäckar i tre led, sedan hans
