Sida:Den namnlösa.djvu/168

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

161

sade han långsamt och liksom avslutande, med att låtsa.

Du har ju själv sett att sönderfallandet hos mig gått så långt till och med att mitt själsliv skurit sig och delat upp sig i två jag. Kan man se ett tydligare exempel på den förstörelseprocess, som sker i familjen? Blir du nu arg igen?

Jag blygdes över min vrede, som varit genuin och alls icke, som Georg antog, ett utslag av min vilja att muntra upp honom.

— Ånej, Georg, sade jag, men jag skulle göra vad som helst, även skälla ut dig, om jag trodde, att det vore möjligt att få dig ifrån att betrakta din sjukdom som något definitivt.

— Vi ska inte tala vidare om den då, sade han inte utan värdighet. Och vi ska inte tala om familjens undergång heller, om du inte alls vill förstå mina synpunkter.

— Hur vill du att jag ska förstå dem, som är så normal, ifall därmed menas att vara en emulsion av ont och gott. Jag har då inte tagit något fettämne från din blandning, Georg, för att nu tala ditt språk.

— Ja, jag är inte så säker på det, sade Georg med en liten skojig min av att säga en artighet, som jag själv framkallat. Jag tror du tagit för dig väl mycket av osten.

— Det är en tankegång, som är falsk från grunden, Georg. Jag vill inte höra talas om ost och vassla vidare. Som om förråden av det goda

11 — Wägner, Den namnlösa.