162
vore så knappa. Som om det funnes gränser då för fullkomningen av våra hjärtan. Vi som ännu ej ens kan fatta vad fullkomning är.
— Jag skall ge dig exempel, sade Georg, på en inom sin art fullkomlig människa: far. Han har drivit det så långt på den väg som de, som du kallar gudsmännen, slagit in på, så det är helt naturligt, att den vägen kan inte fortsättas mer. Jag är på något vis en ganska naturlig helomvändning efter far.
Man ska inte ta ur barn deras vördnad för föräldrar, i synnerhet som den numera är något så ytterligt ovanligt. Men det här tyckte jag gick ändå för långt.
— Har du inte märkt att far har sina fel? sade jag.
— Nej, svarade gossen lite hett, det har jag inte. Jag vet ingen, som är så beundransvärd. Du vet väl lika bra som jag, vad han betyder för denna lilla isolerade enhet av människor, som är hans församling. Och i sitt hem, mot de sina, är han, tycker jag, storartad. Har du sett honom annat än ridderlig mot mamma, fast hon måste vara bra tålamodsprövande — med alla sina förtjänster, tillade han, då han såg min min. Och vad som är ändå mer storartat det är väl hans ridderlighet mot den besvärliga gamlan. Jag har aldrig hört honom vara annat än hövlig och tålig mot henne. Det är en saga i hela församlingen sådan som han är mot henne. Jag kan
