Sida:Den namnlösa.djvu/171

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

164

Baal på Juda höjder. Vaken och bedjen, det kan omöjeligen dröja året ut nu, herr döktorn.

— Niklas, om du inte talar om det med det­samma, så vet jag inte vad jag gör dig. Är det någon, som har vågat göra far något?

— Tänk, att herr döktorn gissade det.

— Men på vad sätt då?

— Jo, ja, ble inte arger på me, för jag rådde inte, de har valt me te körkevärd!

Georg sjönk ihop med en suck.

— Och det var alltihop det?

— Ja, det var ganska oförnuftigt gjort, inföll jag hastigt för att ge Georg tid att lugna sig en smula. Upplösningen kom så oväntad för honom, han hade varit så skrämd. Och jag bad Niklas ha förbarmande med oss och skrida till att berätta hur allt gått till.

— Jo, se fröken, det är som så, att de va ett femtiårskalas i går te nämndeman Fransons, och där va unge patron på herrgårn med. Och så lär han ha hitta på, när de ble lite glaa, att ve stämman i dag, så skulle de välja me te körke­värd, för att skämma ut kyrkoherden, förstås. Han hade ju tackat nej till att komma med på kalaset, och därför skulle han få sin piga till kyrkevärd, när han var så högfärdig. Och nu ve valet i dag, så mycket riktigt valde de me med ma… jo… ritet, innan de andra hann å sansa se. När ja va valder, då ge patron och tytte han hade gjort at redit bra. Men då passa den