163
inte tro att det finns en stuga, där de kommer sig för att skjutsa och snäsa sina gamla med hans exempel för ögonen. Hör nu, faster, säg, inte har du talat med henne om mig, att man måste ha fördrag med mig för den där hamnbusens skull?
— Men Georg!
— Ja, där ser du hur farlig hon är och vad det är far får utstå. Ja, jag skulle aldrig ha fördrag med henne, men jag beundrar honom för att han har det. Men vad är det nu? Han sprang upp.
Vi hörde Niklas gråta i trappan.
Jag såg hur dödligt rädd gossen blev. Han rör sig ju bland idel hemligheter, inom sig, utom sig. Kanske att fadern fått veta i går, hur det var med honom, och att hans hjärta brustit av sorg. Kanske något hänt i kyrkan…
Han flängde upp dörren till övre förstugan, där stod Niklas, alltjämt snyftande:
— Herr doktorn, herr doktorn, det har skett en sån olycka.
— Är det far? frågade Georg, var är han?
— Därnere, han har låst in se, han vill inte ha middag, tror jag.
— Men vad är det, som har hänt då?
— Jag vet allri, om jag tör tala öm at. Vi är på de ytterste tiderna, världen går på sina sista ben, det är inte tal öm annat. Sån hädelse har man väl inte sett, sen de reste altare åt
