Sida:Den namnlösa.djvu/177

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

ÅTTONDE KAPITLET.

Tjänaren ger sitt liv för sin herre

»Jag besvär eder, I Jerusalems döttrar,
vid gaseller och hindar på marken
stören icke kärleken, oroen den icke,
förrän den själv så vill.»

Ständigt möter jag Evas ögon, ständigt följa de mig med en fråga och med en bön.

Vad är det hon vill? Jag frågar henne icke, ty att fråga är ett så olämpligt sätt om man vill veta saker. Dessutom vet jag det.

— Förstår du? fråga mig hennes ögon. Jag vet, vill hon säga, att det är nästan övermänsk­ligt begärt av en medelålders, kanske mycket litet bevandrad dam, men gör du det till även­tyrs ändå? Förstår du, att detta har inte det ringaste sammanhang med något jag berättat för dig, eller med mina erfarenheter och vanor från förr? Ty detta är verkligen något nytt och obe­gripligt, ja skratta icke, ty då blir jag vild. Det som nu händer är icke det, som hänt så ofta, där jag dragit fram med min sjukdom. Jag vill inte ens medge, att det har några yttre känne-