Sida:Den namnlösa.djvu/178

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

171

tecken gemensamt därmed. Det är icke, hör du, det är icke lusta, det är icke leda, det är icke nyfikenhet, och än mindre slarv och likgiltighet.

Jag tänker på Evas skratt, som jag hörde mellan dröm och vaka, klockan sex den morgon, då jag bett henne avstå från Georg. Och jag hårdnar lite och möter hennes blick med en viss stränghet, icke därför, att hon gjorde sig lustig över mig då, ack nej, det bryr mig då icke mer, men av fruktan att hon icke aktat på min bön.

Men när jag nästa gång åter möter hennes blick, då säger den: — Tro mig, det är inte jag, som gör tvärtemot och tar honom, fast du bad mig låta bli. Det är inte han, som tar mig. Har du någonsin lyft två myror i din hand, högt över alla andra myror i världen? Så har någon tagit oss i sin hand och lyft oss bägge. Säg, var jag ärlig eller inte, den natten då jag talade med dig? Talade jag inte sanning kanske? Nåväl, jag talar även sanning nu. Du trodde mig då, så tro mig nu.

Georg ser icke på mig, han ser endast på Eva. Han gör intet för att dölja, intet för att urskulda, han lever i den första sällsamma hän­förelsen över att ha upptäckt en människa, i betagenhet och fröjd över en värld av ljuvhet och rikedom. Vad betydde det, att hon icke kunde hota honom? Det var icke därpå det hängde. Hon är ingen undergörande madonna på så sätt, och likväl har hon förvandlat hans tillvaro, att