172
dess sjukdom och dess mörker rymmer lycka ändå. Var då icke detta ett än större underverk?
Så tolkar jag deras känslor, som de alls icke anförtro mig. Men ibland tror jag, att jag flugit åstad och inbillat mig alltsammans. Ty ingen av de andra visar sig ha märkt närvaron av något så nytt i huset.
Det är sant att vi ha mycket att göra, och att det är den mörkaste årstiden dessutom, men kan decembermörkret väl dölja kärlekens sken?
Jag skulle då ha trott, att gamla frun borde ha känt något på sig. Hon har ju förut visat sig ha gåvan att gå rakt på en hemlighet som på en frukt, som sitter gömd bland löven, riva skalen av den, tugga den vällustigt och servera den med egen saliv. Men se, här är just ett exempel på vad som sätter en gräns för denna farliga klarsyn och gör, att vi dock få behålla något litet för oss själva.
Hon har nämligen låtit totalt vilseleda sig av så litet som att patronen på herrgården ett par gånger kommit uppkörande själv med sin finaste släde och sina mjukaste fällar och tagit Eva och Georg med ut på en tur. Emedan hon aldrig kan räkna med en handling av enkel vänlighet och aldrig förstår annat än det dåliga momentet i bevekelsegrunden till en handling, så fattar hon inte, att detta är den gode patronens sätt att ångra, att han bar sig dumt åt med kyrkovärdsvalet. Nej, hon tror och springer till arrendators-
