175
vi skötte om detta hus tillsammans, var allt en ryslig röra före jul, men en glad, en förhoppningsfull röra, som tjänade som kontrast mot den stämning av frid, fulländning, vila, som sedan kom över vårt hus.
Jag kan inte alls hålla jämna steg med Helena i arbetet. Jag kan inte och vill inte arbeta om nätterna för att Elias ska tro att ingenting är att göra. Så känner jag mig skyldig till hennes överansträngning, lat och illa till mods, och det är väl det hon vill.
Hon har synbart fallit av de sista dagarna, ja så, att det under sker att till och med Elias lägger märke därtill och frågar, om vi inte har mat i huset.
Helena ser förnärmad ut, som om hon mottagit en orättvis beskyllning, men jag skyndar mig att förklara, att vi gott kunde mätta hela församlingen, om det är vad han tänker på.
Nej, han har frågat, därför att det fallit honom ln, att husets damer tunna av för var dag, det hade förefallit honom, att Rakel var ganska välmående, då hon kom, vilket vore synd att säga om henne nu.
— Hör du Georg, vänder han sig till denne, min gosse, ser du inte upp med mor och faster? Och hur är det med Eva? Är det av hunger hon plötsligt är så matt, att hon numera sällan orkar ner?
— Vänta du bara, säger jag, vid helgen då