Sida:Den namnlösa.djvu/183

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

176

du får ligga i och arbeta, tänker vi sitta med armarna i kors och fetma.

— Har ni för mycket att göra, säger Elias och ser olyckligtvis därvid på mig, så kära ni, ni vet väl att jag ingenting har emot, att ni ställer hit någon som hjälper er.

Elias menar bara väl. Hade han nu i stället vänt sig till Helena ensam med sin omsorg, då hade han nog vunnit något. Nu kan han naturligtvis inte begripa Helenas ton och avsikt­liga missförstånd, då hon svarar: — Jag försöker skona Rakel så mycket jag kan.

Varpå gamla frun genast infaller: — Och i det fallet är då Rakel inte alls envis, men hon är ju heller inte van att gå som piga i ett hus.

Men Georg tog sin fader på orden, som man ju skall, och började vakna upp och ordinera för hela huset.

Jag kan aldrig säga, hur denna gosse rör mig. Det är nästan outhärdligt att se, hur han griper efter minsta lilla tillfälle att handla, göra sig nyttig och få ett fotfäste i livet. Enbart denna lilla akt av beskydd, som bestod i att tvinga herrgårdspatronen att be fadern om ursäkt, stärkte hans självförtroende och gav honom åter en smula jämvikt efter anfallet och den gamlas förskräck­liga tunga.

Det är alls icke emedan han vunnit pris för sin handling, ty hemma har han berättat för­loppet som så, att han endast av en händelse