179
Jag frågar Georg, han ser på mig och svarar: — Nej.
Fast Georg skrattar åt mig, håller han ögonen på mig, och det går ej längre för mig att låta bli att äta som förut. Han genomskådar mina skenmanövrer med maten och avfordrar mig en förklaring.
Jag berättade för honom precis hur det gått till, att den gamla räddat mitt liv. Det intresserade honom mycket, mindre som bevis på en nådig försyns omsorger än ur medicinsk synpunkt. Det han hända att den engelske läkaren inte förstod sig på mig och dömde en för rask dom. Men det kan också hända, sade han, vem vet, att gumman jämte luftombytet verkligen räddat livet på dig, att det var just detta äckel för mat du behövde. Men, sade han, om du nu magrar i samma takt som hittills, så kommer hon att uppnå något helt motsatt.
Samma afton hällde han grädde i min mjölk inför allas ögon. Inte heller Helena och Elias kunde riktigt gilla detta, men gamla frun greps av ett osägligt raseri. Så fort vi stigit upp från bordet, drog hon mig med sig in i sitt rum och avfordrade mig ögonblickligen sparbanksboken, som hon kort förut sagt sig vilja skänka Georg med varm hand.
Hade jag haft den kvar, så hade jag inte vågat annat än lämna den tillbaka. Men med rakkniven
