Sida:Den namnlösa.djvu/185

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

178

gardiner, som om det vore ett brott hon hade för händer, och blir så nöjd, när hon blir ertappade, och Georg kör ner henne från stegen, tar en möbel från henne, som hon släpar på, och sätter dit enen, där den ska stå bakom soffan i förmakshörnet.

Mig skrattar han förstås bara åt, det är hjäl­pen jag får till mitt småbrödsbak. Han ordinerar Eva att hjälpa mig, men sedan hon blivit nerburen, fått på sig ett förkläde, tvättat händerna och kluvit en mandel är hon alldeles förbi, hon måste ånyo tvätta händerna, ta av förklädet och bäras upp igen för att vila resten av dagen. Då hon låg i sin säng igen, grät hon, men tillstod icke varför och alltjämt följde mig hennes ögon. Fast den lilla bruden från Sulem var spänstig och ung och skön, kom stackars Eva mig ändå att tänka på henne:

»Jag besvär eder, I Jerusalems döttrar,
vid gaseller och hindar på marken
stören icke kärleken, oroen den icke,
förrän den själv så vill.»

Fast inga kroppsliga tecken därtill kunna för­märkas, tvärtom, så är det ögonblick, då jag tror, att hon ska bli frisk igen. Det är sant, att hon brytes ner, men hon reses även upp, och skall icke kroppen ändå följa med, frågar jag mig, då hennes ande stiger upp från sin sjukbädd?