184
i alla fall granen för hans skull, och han glömde alla prövningar och alla lärdomar med, är jag rädd, i beskådandets stora fröjd.
Så packade jag in hans julhög och de julklappar jag hade i ordning åt honom och följde honom hem i skymningen. — Ja, utan fröken hade han ingen julglädje fått, sade Petter Abrahamsgumman. Ingen i världen tänker annars på honom, ja, det är då både synd och skam, för här finns folk inte långtifrån, som borde.
När jag kom tillbaka, var huset mörkt och stilla. Var och en satt för sig, Elias läste på predikan, Eva låg och tittade på brasans lek i taket, och Helena satt i vardagsrummet och försökte läsa en roman hon fått av Eva. Jag gav akt på henne, hon tog upp den och lade bort den åtminstone tjugu gånger under tio minuter. Den gamla sov.
Jag lade Eva till sängs och satt inne hos henne, medan jag väntade på att det skulle bli min tur att vaka hos Niklas. Vi hade inte talat på en lång stund, och jag trodde hon sov, då hon förvånade mig med att fråga, om jag tyckte, att Georg borde resa till Koblenz.
— Vad menar du, sade jag, det är väl den sista stad han bör resa till. Vad skulle han göra där?
— Se henne i verkligheten.
— Är hon där då?
— Hon har skickat honom julkort därifrån.
