185
Det föreföll verkligen groteskt att spöket skickade honom julkort, och tanken, att han skulle resa dit, tilltalade mig inte alls. Jag hade blivit betydligt mera rädd för henne de sista dagarna, sedan jag nu fruktade, att hon strävade efter att röja Niklas ur vägen, Georgs vaksamme vapendragare.
— Fy, sade jag, du får förhindra att han reser. Hon är farlig.
— Tvärtom, sade Eva, det är jag som rått honom till det. Jag tror, att han bör se henne ansikte mot ansikte och övertyga sig om hur liten och ofarlig hon är. Jag sa honom det redan första gången, då han berättade för mig om henne, och han höll med mig. Det enda hindret är, att han inte har några pengar.
Jag hajade till. Inte för att hon möjligen siktade åt mina 900 pund, utan därför att jag tänkte på hur nära det varit, att jag gett Georg gummans pengar. Hade inte denna uppståndelse med Niklas inträffat, så hade jag ovillkorligen gjort det. Väl emellertid att jag blivit varskodd, nu skulle jag väl akta mig för att överlämna pengarna.
Medan jag gjorde mig i ordning för att gå ner och vaka, ertappade jag flera gånger Evas forskande blick från sängen. Det låg en fråga i den, som hon på inga villkor ville ha besvarad, antog jag.
