193
— Därför att han är min enda riktiga vän, och jag inte vet hur jag skall kunna begå mig utan honom. Vet du, jag tror jag går efter Georg, han andas så besvärligt. Tänk att vi inte ska ha en läkare att tillgå.
Hon stod alltjämt och tryckte det heta kruset mot sitt hjärta, som om själva svedan i bröstet gjort henne gott, som om hon velat möta en inre sveda med en yttre.
Stackars Helena, hennes smärta var ingen av Marias sju sublima smärtor utan en åttonde, obesjungen och snarast lite löjeväckande, som man helst bör tiga med.
Men jag blev förskräckt över tanken, att hon skulle gå och söka upp Georg.
— Jag ska gå genast, sade jag, men annars så hade jag lovat honom att få sova till tre.
— Å, när det är för Georgs skull han är sjuk, så kan Georg gärna försaka sömnen för hans skull, svarade Helena strävt.
Jag sölade så mycket jag kunde, jag gav Niklas in hans konjak, vilket vållade någon strid, så snart han blev medveten om vad det var han fått i sig, ity att han ju var templare.
När det var omöjligt att finna någon förevändning för att dröja längre, trädde jag omständligt på mig bottinerna och gick ut. Klockan var då ungefär halv två.
Sakta, sakta gick jag över gården, sköt upp
13. — Wägner, Den namnlösa.
