194
ytterdörren och beredde mig att gå uppför trappan.
Då hörde jag något andas, ja svagt snarka i min närhet. Förskräckt rev jag upp en tändsticka. På nedersta trappsteget satt den gamla hopsjunken, med huvudet lutat mot bröstet och sov. Jag drog åt mig kjolarna och klev mycket försiktigt förbi henne, utan att hon rörde sig. Då jag hunnit upp i övre förstugan och tvekade om jag skulle knacka på Georg kom han ut, med ett fladdrande ljus i handen, men icke från sin dörr utan från våra rum.
Han studsade, då han märkte mig, och jag såg att hans första tanke var: även hon spionerar. Jag kunde inte uthärda denna misstanke ett ögonblick och sade därför kanske något bryskt: — Han är sämre.
— Jag kommer, sade han. Gå tillbaka genast, lämna honom inte ensam. Jag ska ta ner en spruta.
Jag förklarade, att Helena var därnere, och att det var hon som skickat upp mig.
— Då behöver du inte följa med ner, sade han. Men jag tänkte: det gör jag ändå. Jag hade liksom på känn, att där kunde bli ett uppträde vid Niklas’ läger, att Helenas veckolånga spänning och hemliga avund skulle utlösa sig mot Georg, för vars skull nu hennes ende vän måste dö.
Vi gingo tämligen omilt fram över gamla frun,
