207
ett oväsen om elden. Och jag ville ha frid om Niklas, eftersom han blott hade en vecka kvar i vårt hus.
Jag väntade med en viss otålighet på Georg för att få veta, om han verkligen uppenbarat för Eva hennes väntande öde.
— Ja, det kan man ju säga, svarade han, då jag frågat.
— När gjorde du det?
— Julnatten.
Ah, julnatten, det var med detta de tillbringat julnatten, medan jag lämnat dem ensamma för att vaka hos Niklas och den gamla vaktat dem vid trappans fot.
— Men varför talade du om det för henne?
— Därför att hon visste det.
— De flesta sjuka vet det inte.
— Nej, därför att de inte vågar veta. Men hon var inte rädd hon.
— Ja, men Georg, sade jag, du skulle inte vara så kategorisk. Inte ens erfarna läkare vågar vara så säkra, att de med bestämdhet förutsäger en sjukdoms utgång. Mycket mindre borde då du göra det.
Han stannade i sin nervösa vandring fram och åter över golvet.
— Gå upp ett tag till henne, bad han, så ska vi tala ordentligt om saken sedan. Men det borde du ju annars begripa, att jag inte vågat fälla
