212
ge henne den minsta hjälp, sade Georg. Men han är inte särskilt specialist på den sjukdomen, som du visst tror, och det kanske vore bättre med någon annan.
— Jag tror, sade jag, för att inte plåga honom längre med professorn, nu sedan jag visste, att han var rädd för att få honom hit, att den som bäst kan hjälpa henne är du själv.
— Å, jag, sade han bittert.
— Ja, du. Hon behöver någon, som verkligen genomlever detta med henne, som, ja som följer med ända in igenom, till dess det är slut.
— Ja, om det är det som behövs, sade han, så kan jag nog.
— Men det är mera. Hon är tröstlös och utan hopp. Hon tror att hon är dömd att dras ner och förnedras med sin egen kropp och följa med i djupet. Någon måste leda henne vid handen upp ur denna förtvivlans djup.
Georg såg på mig.
— Har du inte förstått bättre? sade han nästan medlidsamt som han väl borde, han som var älskad. Har du inte sett, att hon redan gått den vägen utan stöd? Hörde du henne inte nyss? Såg du då inte hur hennes ljus brann ner?
Jag var åter svarslös. Åter stod jag där med en förlegad visdom, med oriktiga antaganden. Stora ting skedde, en själ var född, jag hade sett den, men icke känt igen den för vad den var,
