Sida:Den namnlösa.djvu/220

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

213

jag skulle då nödvändigt behöva, att någon direkt pekade på den och frågade: men ser du då icke?

Jag sade ingenting, ty jag var alls icke säker på min röst, tårarna voro så nära. Men medan jag satt där stilla, uppfylldes jag av en obekant känsla, som för varje ögonblick tog mig allt starkare och fullkomligare i besittning, och jag bröt liksom upp mig för den, så att den skulle få rum att tränga ner ända till den torra botten av min varelse. Jag visste inte vad det var för något, sökte ett namn och fann ett: detta är glädje, sade jag. För första gången vet jag vad glädje är.

Jag ryckte till, då Georg började tala igen, helst skulle jag velat skydda med tystnad och mörker denna nya och kanske flyktiga, kanske ömtåliga förnimmelse.

— Nej, hon behöver ingen hjälp, sade han. Den som behöver hjälp är väl snarare jag. I alla fall förvånar det mig, att du föreslår mig att hjälpa henne. Det är ju mycket älskvärt att låtsas om ingenting, på ett sätt, men samtidigt är det en smula förödmjukande, att du tror mig om så mycket mindre mod än hon. Men jag döljer det inte och vill inte dölja det, sade han med ett slags förtvivlans mod. Det är väl mycket bättre att erkänna, att jag är en olycklig, som aldrig är mer än en halv människa åt gången. Hela mitt jag är ju aldrig vaket samtidigt.

Det må ha varit orätt eller ej, men jag kunde inte förmå mig att anslå samma ohyggliga upp-